Här sitter jag nu i min ensamhet och ångesten kommer inför morgondagen, jags ka ner till Idunkliniken i Malmö och göra en klinisk undersökning, vilket i sig innebär att jag måste väga mig. Jag får ångest bara av att tänka på det. Detta är första gången jag öppet går ut och pratar om min ätstörning, än har jag inget namn på det men en störning är det.
Det reulterar sig i att jag ibland får hetsätningsperioder som kan vara i allt från någon timme till några dagar och direkt efter att jag har ätit måste jag få upp maten på något sätt. Jag framkallar själv mina kräkningar, ibland kommer de av sig själv och ibland måste jag tvinga upp det och då använder jag alla medel som finns, laxermedel för att bajsa ut maten och kräkningar för att så snabbt som möjligt få bort ångesten av att ha ätit något. Jag använder tandborstar, klädhängare, bomull ja allt som jag kan få upp maten med. Jag är i ett desperat behov av att kontrollera min ångest som jag har fått av maten. Nu har det kommit till den graden att jag lurar alla i min närhet, ibland kan jag äta men det kommer upp lika fort och ibland kan det ta flera dagar då jag bara lever på kaffe och varm saft. Jag försöker träna genom att gå och cykla men det sker oftast på nätter och kvällar eftersom jag kan tycka att det är pinsamt att visa mig ute speciellt i stan där alla är så himla smala. Jag kan inte träna överflödigt eftersom jag tränat så mycket innan i mitt liv att jag har fått dåliga knän men i den mån det går så använder jag mig också utav träning för att få bort alla kalorier jag har i kroppen.
Jag har nu kräkt så mycket under en längre period att det har börjat komma blod och mina slemhinnor är alldeles uttorkade, jag har fått magkattar av all magsyra och det blir aldrig bättre. Jag blir bara mer och mer en del av min sjukdom och det var det som gjorde mig så rädd. Jag var tvungen att få hjälp men vart skulle jag vända mig. Jag sökte på nätet och fann en klinik i malmö som heter Idunkliniken. Jag läste om den och fann att det kanske kunde vara min räddning. Jag var tvungen till att ha en remiss dit och jag fick den av en läkare i Hässleholm, jag fick snabbt en tid nere i Malmö och det kändes som om hoppet kom tillbaka. Jag var där nere första gången i onsdags alltså för 4 dagar sedan och nu ska jag ner imorgon igen. Kanske tar de emot mig kanske inte jag vet inte. Jag vet inte om jag är tillräckligt sjuk eller om de går på motivationen, jag vet inte. Men en sak är säker jag måste ha någon hjälp annars lär jag ladrig komma ur denna sits. Allt detta har lett till att mitt humör inte är på topp, jag är i min ensamhet ganska deppig och tänker ofta på om livet verkligen är en gåva eller bara ett helvete. Så snälla sig är det en gåva eller är det ett rent helvete???

Ni som är mina närmaste vänner och släktingar och läser detta, bli inte rädda för min skull...Jag vet att ni finns där och att ni vill mig väl men min sjukdom har tagit över mitt liv. Förlåt mamma och pappa och Anne!! Förlåt om jag sårat er.
Tack till mina vänner som alltid stöttar mig, speciellt du Mari, du vet vad det handlar om och har ofta fått tagit hand om mig och fått följa med mig till sjukhuset samt hälsat på mig de ggr jag varit inlagd.
Tack också till Marie-Louise för all din stöttning när det gäller alla mina problem! Du är en ängel ska du veta!
Tack också till Brohaga för att ni försöker trots att jag oftast gör på mitt eget sätt!
Tack Karin för att du äntligen förstått vidden av detta!
Tack alla för att ni finns!

Kramar Angelica