Mellan dårskap och normalitet finns det inga gränser, den som är normal kan lika gärna vara en dåre. Men den dåre som säger att han eller hon är normal är verkligen inte normal. Kanske är ordet normal inte det säkraste ordet att använda men man måste dra till det emellanåt. Jag kan inte beskriva hur en dåre ter sig eller hur en normal människa ter sig för det är olika från en person till en annan.

 Jag själv är nog i mitten av de båda, jag kan inte kalla mig normal och jag kan heller inte kalla mig för dåre. Fast samtidigt kan det vara skönt att vara någonstans i mitten. Då behöver man inte förklara så himla mycket för andra personer utan de bara nickar och går vidare med det de håller på med just för stunden, samtidigt så kanske de har fått en tankeställare.

  Jag anser att människor ibland måste stanna upp och tänka till lite ibland för att uppfatta omgivningen och deras olika egenskaper. Man måste ta lite av den tiden man har, man behöver inte stressa men man kan iallfall ägna en minut eller två för att komma överens med sig själv och andra.

  Jag vill inte förändra andra personers vetskap men jag vill väcka deras intresse om hur världens och hur ens liv kan vara.

  Mitt liv har inte varit perfekt men det har ju ingens varit för allt kan inte vara perfekt. Jag har mängder av tillfällen då människor inte har förstått mig och mina handlingar. De har bara sagt att det inte varit bra och sen har de gått vidare. Men jag då. hur skulle jag gå vidare när jag inte visste vilka egenskaper och talanger som jag hade. Det fanns ju folk omkring mig som hade tagit bort mitt egna ansvar. Jag bestämde inte hur mitt liv skulle vara utan det var de personer omkring mig som skötte den biten. Det fanns saker som jag gjorde som blev till en katt och råtta lek, och det var jag som skulle vinna den till varje pris. Detta höll på ett tag och jag kom på något sätt vidare men jag var ändå kvar i det gamla tänkandet. Jag styrde mitt liv på mitt egna vis men de nya personerna som då fanns vid min sida såg vad som höll på att hända och satte stopp för det. Jag var farlig för mig själv men jag var ju den enda som kunde förändra denna biten och det gjorde jag. Mitt liv blev blev plötsligt mitt och jag fick tillbaka ansvaret. Jag klarade av det och jag fann den röda tråden som var så viktig för mig. Men sedan kom jag till den punkten när jag tappade den röda tråden och då blev allting så himla svårt att finna den igen. Jag var åter igen farlig för mig själv och innan jag visste ordet av det så handlade mitt liv om att förstöra det. Jag ville inte vara den jag var och jag hoppades att jag skulle bli någon annan men det hände inte. Efter mycket om och men så fann jag den röda tråden igen och med mantrat " jag kan, jag vill, jag ska ". Visst jag har varit utan den röda tråden ibland och det har gått galet men på något sätt har jag funnit den igen. Nu har jag "nog" funnit den, för jag vill göra något med mitt liv och jag vet att jag måste hålla den röda tråden hårt knuten i min högra hand.