Jag är rädd, ensamheten som jag känner bara växer sig starkare. Ingen direkt tillit till någon. Jag vet ju inte vem jag ska kunna lite på längre. Det finns bara vissa som hör av sig till mig. Jag undrar vart de andra är någonstans. Var det verkligen bara jag som hörde av mig, tydligen men nu är det slut på det. Jag har bestämt mig för att inte vara den som alltid ringer. NU ÄR DET SLUT.
Men jag är ändå rädd för ensamheten. Det känns ju som om alla har vänt mig ryggen. Ska jag behöva stå ensam igen och kämpa för något som jag inte har orken till att kämpa för själv.
Jag har inte skadat mig, jag klarar det nog. Jag vill men jag ska inte göra folk besvikna på mig. Men tanken av att vilja skada mig är mycket jobbigare än att i själva verket göra det. Tankar är jobbigare.

Jag känner en stor klump i mitt bröst, en ångest som jag förgäves försöker ta fram men det lyckas inte. Hur jag än gör så tar det stopp. Jag vill ju gråta ut i någons famn, låta tårarna rinna. Få ut allt de som har hänt. Alla år som jag har åkt in och ut på sjukhus. Hur länge ska detta få hålla på`? Kommer jag någonsin ur detta mående?? Jag är rädd. Jag vill inte må dåligt längre, jag vill vara som "alla andra" om ni förstår. Men jag är inte där. Hur fan ska jag ta mig dit och hur vet jag att de inte lämnar mig i sticket. Visst de är snälla på avdelningen men hur fan ska jag klara av att lita på dem??? Jag försöker och försöker men i tanken så säger det stopp. Man kan inte lita på folk. Det är ett stort problem för mig och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Därför är jag rädd...
Men vad ska hända nu????? Finns de någon lösning för mig??? Finns det någon som vill hjälpa mig???  Jag bara undrar??!!??

kramar er Anki