Just nu befinner jag mig hemma hos mamma för min första nattpermis sen jag blev inlagd. Känns skönt, jag ska verkligen njuta av att inte befinna mig inom låsta dörrar.
Det jobbiga nu är att jag inte vet hur länge jag ska vara inlagd men mitt lpt går ut den 22/8 så längre än så kan de inte hålla mig. Visst de är mycket som står på spel men jag kommer definitivt inte att stanna innanför de dörrarna frivilligt och det vet personalen om, jag kan liksom inte sluta att tjata om det. Dagarna där inne är låååånnnnga, det finns inte så mycket att göra, jag har endast 1 timmes utegång och jag hinner inte mycket på den tiden.
Min kära E-M har idag slutat. Hon kom förbi avdelningen för att tacka för sin tid och jag kan inget annat än att säga att det var tungt, jag vet ju inte när jag får träffa henne nästa gång. Hon har gjort mycket för mig mer än någon annan läkare gjort för mig. Hur det kom sig att jag började prata med henne kommer jag ihåg, jag trodde en kväll att hon var "vanlig" personal, kanske från resursen och öppnade mig helhjärtat för henne. Sen fick jag reda på att det var en AT-läkare jag hade suttit och pratat med. Ibland kan jag ångra att jag öppnade mig så mycket och ibland inte. Just nu är det inge skoj. Och dessutom nu i semestertider då verkligen hela sverige står stilla. Vad jag vet nu kommer det inte hända s mycket i mitt "fall" de närmaste 4 veckorna, jag ska alltså stå ut...NO WAY säger jag bara, mina krafter sinar och det går fort, fyra veckor har jag inte.

Idag=östersjöfestivalen och JA jag kommer att dricka men inte mycket, det har jag lovat och vad jag gör på mina permisar ska folk skita i. slut. Men jag är i säkra händer, jag har mamma.

Och E-M om du läser detta. Jag håller vad jag har sagt för denna gång. Men som sagt krafter sinar och jag har inte mycket tid på mig.

Nedräkingen har börjat, tolka det som ni vill...

kramar angelica