Tungt det är just det var det är. Jobbigt men jag försöker härda ut...Hade besök igår av E-M, det var skönt att ha henne där, jag kanske nu börjar inse att hon faktiskt vill hjälpa mig. Men som sagt, det är också jobbigt att ta emot hjälp när man inte riktigt vet hur man tar emot de. Men hon vet att jag tycker det är jobbigt men kanske kan det bli bättre men jag har svårt att se det.
Det är så mycket som finns i mitt huvud just nu så jag vet liksom inte vart jag ska börja, vem ska jag prata med och vad ska jag säga. Allt är bara kaos. Minnen från tiden innan jag blev inlagd, drogen. Det var en jobbig tid som jag lyckades dölja för väldigt många, ingen i min närhet har nog inte direkt vetat hur mycket jag använde drogerna för att orka med. Hur ofta jag rökte på osv. Hur den där sista gången innan inläggningen blev. Just den biten tar mycket på mina krafter just nu. Att stå emot drogerna, att inte ta telefonen för att ringa och fixa sig något snabbt. Jag vill ju så gärna men jag vet också att jag skulle gjort många besvikna då. Så jag försöker stå emot.
 
Jag har fått ett uppdrag av E-M att tänka på vad jag vill göra med mitt liv, men herregud hur ska det gå till jag vet ju knappt hur det kommer att se ut för mig framöver. Ta en dag i taget, det är allt jag orkar men även på den biten försöker jag tänka men jag vet inte vad jag vill göra. Har ingen direkt tro på framtiden ännu. Hoppet sviktar lite. Vem fan finns där?? Vem kan jag lita på till 100%??? Framtid??? Som jag skrev innan, det finns så mycket galet i min hjärna att jag inte vet vart jag ska börja.

Den 28e ska jag ner till Idun för att prata med min gamla behandlare. 2 från personalen här på 21an ska följa med om nu inget katastrofalt inträffar på avdelningen så är de så planeringen ser ut. Jag ska vara nere på I redan vid 10 så vi kör från karlshamn vid halv 8 kanske. Men jag har ingen aning om vad vi ska göra där nere. Jag vet bara att jag ska prata med A.

(E-M, hoppas du fattar hur man kommenterar nu...????!!!)

massor av kramar¨
Anki