Jag tänkte skriva lite om hur jag har upplevt psykvården (kan också hänvisa till en väns blogg där man kan följa hennes kamp just nu inlagd på PIVA i Malmö länk finns till höger längst ned, Trasbarn)

Jag började min kontakt med psykiatrin när jag var 14år gammal, jag bodde då i Blekinge och blev som sagt hänvisad till BUP, jag började gå i samtal men fick inte ut något av detta så istället fick jag komma till ett ställe som heter Rullegården en sk dagvård. Jag gick inte så länge där men jag hade fortfarande kontakt med min kontaktperson. jag mådde väldigt dåligt under denna tid, började med mitt självskadebeteende. Jag visade inte för omvärlden hur jag mådde utan jag höll uppe en fasad. Så gick det några år men när jag var precis fyllda 17 hamnade jag i BUP:s slutenvård, Kastanjevillan i Karlskrona. Alla var hur snälla som helst trots att jag kunde vara en pain in the as ibland. Jag skulle inte stanna så länge men det blev lite mer än 1år som jag var där. Under denna tid hade jag klossvak mesta delen, det som skulle vara något akut för stunden blev istället något som jag skulle kalla för temporärt. Jag blev ibland "belönad" genom att de sänkte graden av hur ofta jag skulle ses till men det var ingen ordning på det heller. Allting kunde vändas upp och ner på en dag men trots detta lyckades jag alltid att på något sätt åsamka mig själv skador på olika sätt. Sen var de först tänkt att jag skulle flytta till en stödfamilj men jag var tydligen för sjuk för detta och hamnade till slut på ett behandlingshem/HVB-hem. När jag kom dit så var jag livrädd, allting låg framme, knivar osv, jag var ju van att alla vassa saker var inlåsta så det blev lite andra vanor, jag slutade att skada mig själv och tog ansvar igen, jag hade fått tillbaka min integritet igen. Jag flyttade därifrån efter ca7 månader och började återigen gymnasiet. Under tiden på gymnasiet funkade allting ganska bra, egen lgh och fritidsintressen som jag gillade alltifrån dans till att engagera mig i Rädda Barnen. Men sen när dessa rutiner i vardagen tog slut blev jag återigen sjuk, det blev många turer inom psyk. Fram och tillbaka. In och ut. Självskador om vart annat. Jag var återigen fast inom psykiatrins väggar. Nu med en helt annan slags hjälp: förvaring. Det var ingen hjälp, man bara satt där, pratade med de andra patienterna, altt ifrån dementa tanter till de med samma problematik som jag. Ingen diagnos bara förvaring. Efter många turer så kom de fram till att jag led av Borderline och jag skulle få behadnling för detta, Jag började i en behandling som heter DBT, dialektisk beteende terapi där det största målet var att sluta skada mig själv och med alla självmordsförsök. Detta var den sk första fasen längre kom jag inte. Även under denna behandling var jag ofta inlagd, ibland korta vistelser efter en självskada eller en lång period då jag visade tendenser på att vara i någon slags psykotiskt tillstånd. Även när jag nu var vuxen och var inlagd så skadade jag mig på avdelningen. Men nu var det jag som fick ta konsekvenserna av det hela, tillsägelser och utskällning (om det är bra vet jag inte för jag sket i det). Jag hade inga hämningar. Men tyvärr efter så många vistelser både på PIVA och avdelning så fann jag en falsk trygghet, jag såg det på något sätt som en ny hemmiljö. Jag klarade till slut inte att vara själv hemma i min lägenhet. Jag var rädd när det inte fanns personer omkring mig hela tiden, jag hade blivit hospitaliserad. Under dessa tider fanns de både personal som var engagerade och de som bara hade ett jobb, mycket stor skillnad. Vissa kunde vara väldigt omtänksamma medans vissa struntade i en totalt. Jag var en person som kanske blev en självklar patient på avdelningen, jag var ett med den. Men jag hade tur de personer/personal som jag hade som kontaktpersoner (hade alltid samma när jag var på avdelningen) ville alltid mitt bästa. Och till slut förstod de att det måste ske en förändring. Alla dessa inläggningar in ena dagen ut nästa. Läkare  som inte såg mig utan bara en patient utan hopp och istället bara en belastning, de läkare som jag inte träffat läste min journal, fick en uppfattning och tog beslut om inläggning och annan hjälp hade redan satt en stämpel på mig. Är det inte meningen att man ska prata med patienten och kanske läsa bara lite i journalen för att sedan skaffa en egen uppfattning om varför man sökte hjälp just den gången. Jag hade fortfarande bara en diagnos (borderline) dessa patienter ligger inte precis överst på listan av de människor som behöver hjälp. Jag uppfattade det bara som om vi var till besvär, vi var jobbiga och hopplösa fall. Jag led även under denna tid av en ätstörnning men blev avvisad av denna för jag var ju normalviktig, ingen brydde sig om jag sprang in på toaletten och spydde upp det lilla jag åt. Det fick vara så. Så ingen hjälp för detta heller.
Efter en inläggning som kom efter en allvarlig självskada som var nära att kosta mig livet blev jag fast på avdelningen utan att veta vad som skulle hända. Efter ca1 månad konstaterade de att jag inte klarade av att bo själv, då ansökte de om ett särskilt boende enligt LSS. Jag fick komma dit. Inget jätte lyft men kanske en hjälp som skulle få mig att inte behöva vara på en avdelning. Men icke, självskadorna hade blivit mitt totala sätt att hantera ångesten, kontrollen ja nästan allt. Även när jag nu bodde på detta gruppboende så var det offta små korta vistelser på PIVA men det var ofta bara för en natt, jag hade då aldrig under kanske 3år vårdats på LPT, det hände inte förrän polisen körde in mig en tidig morgon på PIVA, personalen där var helt klara på att jag varit inlagd på LPT innan men icke. Sen var det satt mitt första LPT, även om jag idag har bara kvar vissa fragment av det som hände då så förstod jag att nu var det kört, en gång LPT leder ofta tyvärr till många andra vistelser med LPT. Efter detta händer det ofta att jag nekar till vård för jag vet att de egentligen inte vill hjälpa mig utan deras uppgift har endast handlat om förvaring och till uppgift att se till att jag inte skulle skada mig själv. Jag har många berättelser om olika vistelser med LPT men de är för många att skriva om det.
När jag legat med ett LPT så syntes jag inte, ingen pratade med mig de var bara sura över att jag upptog en plats.

Men nu till det som händer nu, min kompis är nu inlagd på PIVA för att hon var för sjuk för att vara på en annan avdelning, Hon ställde bara till med en massa "besvär" och när jag läst hennes blogg så uppfattade nog personalen henne som ett hopplöst fall, en person som inte är värd någon integritet. Hon var till besvär och skulle förflyttas. Dessa gånger då man behöver lugn, hjälp, omvårdnad och även annan hjälp så skickas hon till PIVA. Där har hon ingen, hon är själv. Låst, kan inte låsa toalettdörrar, ingen tillgång till mobil, data, och tom så har de tagit bort rättigheten att hon skulle ha läkerol. Visst detta för att det kan vara av laxerande effekt (hon lider av en ätstörning) men det krävs väldigt mycket läkerol för att denna laxerande effekt skall komma. Hon lider, hennes alla kompisar, de som följer hennes blogg stöttar henne och framförallt hennes familj. Det liv som hon nu lever är inte mänskkligt. Hon behöver riktig hjälp, hon behöver sitt hopp tillbaka. Hon skulle fått hjälp för att hitta gnistan i livet, men inget händer. Även här, bara förvaring.
Hennes "mardröm" uppdateras på hennes blogg. Många skriver kommentarer både positiva och negativa och de som är negativa anser jag inte har någon uppfattning om gur det är att leva med en psykisk ohälsa, om hur det känns när livet inte är värt att leva.
Men följ hennes blogg (trasbarn)!!

Jag har visserligen nu bara berättat om mitt sk liv inom psykiatrin men jag kan ju bara säga att de skiljer sig från ställe till ställe. I malmö på PIVA var det en mardröm (har varit fär 1natt) men i Kristianstad kan man jämföra det som ett motell till ett lyxhotell. Det måste finnas ett sätt i Sverige där de ska vara lika för alla, samma regler osv. Rättigheterna när man har LPT ska noga förklaras för patienten, vad som menas med HSL osv.

Ni som läser detta, vad ska vi göra för att psykiatrin i Sverige skaförbättras inom alla områden??
Våga säga vad ni tycker, gör er röst hörd, kanske kan vi alla få fram ett budskap till de "högsta"...

Angellica