Jag vet att många skriver om sin ångest i sina bloggar och jag beundrar dem som gör det för jag vet inte längre om jag vågar. Jag vet bara hur många tankar det är som finns i min hjärna. Alla dessa gånger som man har mått dåligt och inte vetat om jag ska dö nu eller jag ska vänta. Så många gånger som jag åkt in och ut fån piva och avdelningar. Hur många gånger som polisen varit och hämtat mig. Just nu gömmer jag allt, jag vill inte att någon ska se hur jag faktiskt mår, jag vågar inte berätta de. Allting var så mycket bättre när jar var nere på idun, då vågade jag säga som de var, jag vågade visa mina känslor men de gör jag inte nu. Jag vill vara den glade som alltid är på toppenhumör. Ingen ska få se något...
Och nu när jag ska flytta så hur kommer de att funka då? Psyk, kommun ja allting runt omkring. Ska jag få börja om inom psyk med ny terapeut eller ska jag inte ha någon..jag vet inte.

Jag beundrar många männsikor, mamma p, Tina, ams, cornelia, karolina
önskar att jag kunde vara som dom, visst de har ju sina problem men de vågar berätta om dem. Tina som varit så duktig och nu vågat ta steget efter det som hon äntligen velat...starkt. Mamma p som trots svårigheter har hitta jaget och klarar av sitt jobb, ams som kämpar dagligen mot sitt monster men nu har fått chansen att ta bort de... Cornelia som stöttar alla och Karolina som jag mötte på ett speciellt ställe, vi hörs inte av så ofta men vi vet att vi finns..
visst de finns många fler men jag kan ju inte skriva om alla, ni som jag inte skrivit vet....det är er jag ringer till, det är er jag vill vara med...

Jag har som sagt avslutat en kontakt som jag har haft sen gymnasiet, jag trodde att det skulle kännas jobbigt men tyvärr för den personen skulle jag bara vilja säga att no way...du finns inte i min värld längre och du tar inte upp någon plats...tack (kanske lite taskigt sagt men de skiter jag i)

så nu ska jag "surfa" vidare
kramz