Ja, ingen annan är uppe än. Jag sitter, ligger och funderar över hur länge jag ska behöva vara deppig. Visst jag känner mig tryggare av att vara hemma hos pappa men här kan jag ju inte vara för evigt. Till viss del saknar jag Brohaga men inte för att jag saknar lägenheten eller ngt annat men kanske lite av träffpunkten och en viss person där. Men iaf är jag är sk hemma så vill jag bara därifrån, det känns inte som mitt hem längre, orkar inte vara bland de sjuka. Visst jag är också "sjuk" men inte på det sättet. Jag har en uppgift att lära mig hur min sjukdom fungerar. När är jag neråt och när är jag uppåt, det tar tid att lära sig. Ibland låtsas jag som om ingenting, jag är helt frisk men så lätt är det ju inte. Att ha en Bipolär sjukdom är så mycket mer speciellt när det gäller medicinering, för mycket av det enaa och för lite av det andra. Just nu funkar det inte alls, de har under vissa tidet ändrat när jag har varit inlagd och nu vet jag inte ett skit. Jag vet inte ens om medicinen funkar på mig. Jag orkar ju inte ha det som  jag har det. Kanske en nystart skulle funka fint men när ska det ske?? Jag måste få det att fungera normalt i mitt liv. Jag vill inte att mina föräldrar ska behöva vara oroliga för mig längre men ja de är ju alltid mina föräldrar så oroliga kommer de ju alltid att vara. Men jag vill att de ska veta att jag gör mitt bästa för att få det att fungera. Nog om sjukdomar...

Jag har en "vän" som nog har "lämnat" mig. Jag vet inte hur jag ska tolka det men jag känner det inte som någon stor förlust. Det finns ju flera vänner i min närhet som jag också bryr mig om. Jag har nog lärt mig under åren att vänner kommer och går och så nu även i detta fall. Jag är stolt och jag känner mig inte ledsen över det. Jag har kommit över det stadiet.
Något annat roligt, vi ska ha någon slags reunion med de gamla teatereleverna från min klass, kanske inte alla men iaf de som umgicks mest. Vi vet inte när det ska vara men iaf snart. Jag längtar redan!!!

Till ngt helt annat igen, det finns en tjej som jag ofta tänker på, hon finns nere i malmö och jag har inte kännt henne så länge men iaf så mycket att hon fastnat i mitt hjärta, en pigg och charmig tjej. Men hon mår inte bra, hon är i botten av sig själv. Jag vet hur hon känner men ändå inte. Det finns inget jag kan göra för henne, det enda jag kan göra är att att skicka styrkekramar och det gör jag i mängder...så hon finns i mig.

Ja ja, nu så har jag skrivit en hel del så nu får det vara bra för just denna stund.

kramz
angelica