Det är precis vad jag behöver just nu, behöver slappa lite och glömma lite av mina problem.
Ibland tar de bara över och jag kan inte styra över dem.
Igår skrev jag ut en hel avhandling om medicinen litium, har blivit rekomenderad av en läkare
att jag ska börja med den men jag vet inte...
En av biverkningarna var att man kunde gå upp i vikt
och som ni vet är det ju min största fasa med tanke på min ätstörning.
Jag vill inte se min kropp som min fiende, jag vill försöka trivas med den.
Pappa och hans sambo vill att jag ska börja med den men som sagt jag vet inte, de vill att jag ska
må bra och då kvittar det hur jag ser ut men så funkar inte mina tankar.
Jag skiter i hur jag mår bara jag inte blir som jag såg ut innan.
Visst jag vet att det också handlar om vad jag stoppar i mig och när jag tänker så blir det bara svält i mina
tankar och det är inte bra.
Jag har återigen börjat äta något sånär bra igen, kanske inte 5 mål mat om dagen
men jag är på god väg, jag är bara glad att jag får i mig något så jag ser det som ett
steg på väg i rätt väg ur detta helvete som jag har levt med under många år.
Jag har många att tacka för att jag på något sätt går i rätt riktning när det gäller maten
och dessa personer kommer alltid att finnas i mina tankar och i min framtid.
De har fått mig att bli starkare i mig själv oxh jag vågar allt mer.
Nej nog om allt det djupa..jag ska nu gå o kolla  om potatisarna är väl kokta.

Kramar