Det är just det var det är. Sitter i en korridor på sjukhuset i karlshamn. Har ingen egen utegång än men det sitter en personal med och som just nu läser lite lektyr.
Imorgon påbörjar jag en behandling med ECT, orkar inte riktigt gå in på vad som menas med det men jag hoppas på det bästa. Jag är inte så nervös inför narkosen men att vakna upp sedan det skrämmer mig lite men det ska nog gå bra, erfarna sjuksköterskor är med.
Dagarna har sin gilla gång, jag dricker kaffe, röker och snackar lite skit med andra patienter. Med andra ord är dagarna ganska långtråkiga.
Jag har nu klarat av en skadefir vecka, jobbigt men jag kämpar. Det är tufft! Ångest som maler dagarna i enda och bara att ta en dag i taget är svårt. Ibland önskar jag bara att jag kunda skruva tillbaka klockan en hel del för att slippa allt dettta för jag önskar inte ens min värsta fiende detta. Det är ett konstant lidande. Jag HATAR det! Det mest jobbiga är att jag känner mig så otroligt ensam. Det finns inte många som hör av sig så ibland finns det bara personal men som tur är, de är toppen. Jag skulle inte klarat det utan dem. Nu ska jag surfa vidare lite innan tiden har runnit ut och jag ska tillbaka en trappa upp..avdelning 21 hägrar...

en massa kramar Anki
p.s Tack snälla Karolina för att du hjälper mig med bloggen d.s