Visst jag har en psykisk sjukdom men jag känner inte att jag är speciellt sjuk. Det blir nog vad man gör det till. Det kan vara svårt för många att förstå vad det innebär med att ha demoner i hjärnan och att se saker som inte finns men de finns för mig. Jag brukar förklara det så att det känns som att lyssna i en MP3 spelare, på den värsta låten man vet och dessutom på repeat. Jag kan heller inte stänga av den när jag vill.
Man får ta några timmar i taget för att ens orka med men ibland sviker det mig med, jag kan hitta på dumma saker och det får ju sina konsekvenser. Jag hoppas att det är slut med dumma saker nu för jag vill bli fri från det. Jag har varit självdestruktiv så länge jag kan minnas och i grunden är det definitivt inget roligt liv. Det är bara onödigt. (Gud så klok jag låter det är värre i verkligheten)

Visst jag är ganska inlåst här i Växjö. Det är inget liv att vara på rättspsyk, det är ganska när botten som man kan komma. Men jag kan bara bli bättre. Jag tar min medicin(en hel del neuroleptika) för att mina fixidéer ska lugnas men tyvärr så hjälper det inte hela vägen. Så den biten som är kvar får jag stå ut med men min högsta önskan är att jag ska bli helt frisk och att inte intaga några mediciner. Fast det är en ganska bra bit dit.

Jag har varit inom psyksvängen ganska länge nu men det är först nu sen jag kom till växjö som jag har fått den hjälp jag behöver. Här blir man inte utskriven lika snabbt som man blir i den allmäna sektorn. Här släpper dom inte en förrän man anses vara så frisk att man inte ska komma tillbaka. Visst känns det surt men jag har inget val. Det är bara till att kämpa vidare.

Det man kan sakna här är att man har inte så mycket till privatliv, det finns ständigt folk omkring en. När man ska gå ut måste man skrivas upp. Kommer man inte in i tid så blir man lyst hos polisen.
Ofta har jag tänkt att jag bara vill sticka härifrån men det tjänar ingetting till för man kommer tillbaka förr eller senare.

Jag kan förstå att det är svårt och maktlöst att stå vid sidan om och se på. Man vet kanske inte vad man ska göra eller säga för att inte verka för påträngande. Jag förstår dig moster och Morfar och Inga-maj. Men jag kan bara säga att det räcker med att ni finns, visar att ni bryr er, hör gärna av er då och då. Kom och hälsa på mig när ni kan. Sådana små saker gör mig gott. Det är det lilla som räknas!!!

kramar ANKi