Vardagen kan te sig väldigt svår ibland. Jag kämpar och kämpar och faktiskt så kommer jag någonstans. Fast ibland är det svårt att se hur bra det verkligen går, man blir lite blind. Jag har nästan tagit mig ur självskadeträsket, visst ibland har jag mina bakslag men det är inte som innan. Jag klarar mig mer och mer utan det där dumma. Jag hade hamnat i en ond cirkel och hade bara ett sätt att lösa mina problem men nu har jag så mycket som jag kan ta till. Jag har tur att Tallis finns, dit kan jag komma och slappna av och då blir vardagen lite lättare. På Tallis är det så mycket lugnare än var det är på avdelningen. Jag klarar inte av så mycket folk och det blir så lätt stimmigt på en avdelning.
Tyvärr så finns rösterna kvar, de hånar mig och ibland lever dom sitt eget liv. Visst jag klarar av dem ibland men jag har svårt att acceptera dem. Jag söker fel hos mig själv till varför de finns där. Men personal säger att jag inte gjort något fel och att jag bara har haft otur som blivit drabbad av dessa demoner. För demoner är precis just det var de är. Jag hatar dom! Jag önskar att jag kunde vakna upp imorgon och att de då inte skulle finnas kvar och kanske det är så men än har det inte hänt.

Tack alla ni som stöttar mig, det betyder så himla mycket!

kramar Anki