Ja då var det klart, ska provsjunga för en kör på torsdag, man kan bara säga att jag är lite nervös. Undra vad det är jag ska sjunga..bara det inte är på gehör då sumpar jag nog mig, det var ju ändå ett tag sen jag sjöng för någon på det sättet. Gud vad jag är nervös men jag gillar ju att sjunga så det är bara att ta fram gamla noter och sätta igång att öva som bara den.
  Annars är det en bra dag som tur är, jag har gått ett steg närmare mitt mål, ja A du vet vad jag menar.
Men A, du ska spela i kyrkan och jag ska sjunga upp inför en kör, vi får helt enkelt hålla tummarna för varandra, men det skulle jag ändå gjort för dig.
  Har precis ätit en quorngryta med couscous, det var faktiskt väldigt gott så nu är jag mätt och ska gå ut och dricka lite kaffe och sticka.

Ha de well
Angelica

I alla sammanhang ska man vara duktig det har samhället bestämt. Man ska betala in räkningar i tid, lämna tillbaka sina böcker på biblioteket igod tid, alltid ha mied sig sin legitimation överallt så att alla ska veta vem man är. Man ska helst gå till tandläkaren en gång om året för att bevisa att man alltid borstar tänderna mins 2ggr/dag och dessutom använder tandtråd och munskölj. Man ska vara en god medborgare och helst stödja någon organisation som tex Rädda Barnen eller varför inte Amnesty och om man gör detta så är man duktig.
Men allting annat man gör...vara en god vän, bevara hemligheter, säga snälla saker till andra, våga be om hjälp och mycket mycket mera.
Jag tycker att jag är en bra medborgare i detta land trots att jag inte är med i någon förening, jag skänker inte pengar till Rädda Barnen men jag försöker vara en bra människa genom att bara visa ett leende på mina läppar, säga tack, ja just de allting som man förmodas att göra.

Men jag anser att alla männsiskor har en bra sida vare sig man skickar en 100kr till amnesty eller något annat man kan vara duktig ändå, det är ju hur man känner sig inombords. Ibland kanske man har en dålig dag och det ska man få ha annars kommer ju inte alla känslor fram och på något sätt så måste de göra det annars samlar man på sig en massa skit och sen kommer allting på en enda gång. Det är då det blir kaosartat. Då kan allt gå åt helvete.

Jag själv kan bara säga att jag håller på att förändras och det är för att jag vill, jag vill vara en helt vanlig (om man nu kan vara normal/vanlig) ung tjej början till att bli en kvinna. Jag vill kunna blicka tillbaka och kunna säga att visst jag har haft det tufft men till slut så ordnade allting upp sig och det var jag som gjorde det, det var jag som var stark. Fast framförallt jag vågade ta steget ut ur min fanasi värld som jag levde i. Och jag ska kunna säga att jag är fri!

Dett är ett motto för mig, det var en kvinna som sa det till mig när jag hade det jobbigt. Hon berättade att jag skulle ha det som ett mantra när jag mådde dåligt. Ibland använder jag det men just nu skulle jag behöva det mer än nånsin så jag lovar att det ska bli en vana så fort jag tvivlar på mig själv.
Alla människor sätts på prov ibland, ibland klarar man det och ibland inte. Idag klarade jag det, jag intalade mig själv att ingen ångest i världen ska hindra mig från att vara här och nu (hade lite hjälp av A), och det blev lyckat. Som sagt jag klarade det med tummen upp!

Jag tror att man måste våga satsa på sig själv i de allra svåraste stunderna även om det känns jobbigt, men om man inte tror på sig själv så kommer man aldrig dit.
Jag håller på att ta de steget att jag ska våga lita på mig själv mera för jag klarar av mer än vad jag tror att jag gör, jag måste bara ta steget ut och hoppa ibland och nu har jag chansen att hoppa flera gånger, ibland blir det ett pladask, ibland är de någon som lägger en matta undertill och sen kanske jag landar med båda fötterna på marken. Det är dit jag vill komma och jag tror att jag kommer dit, kanske med mitt mantra eller med min envishet, men jag måste våga ta steget ut i rätt riktning så att jag inte hamnar fel. Det är nu jag ska våga satsa, det är nu jag ska pröva mig fram, det är nu som jag ska säga: JAG KAN JAG VILL JAG SKA!!!

hugs and kisses
tack till er som hjälper mig!!

Jag tycker att det är jättejobbigt att gråta inför andra. Det är bara att konstatera, när jag vill gråta eller om det händer något så går jag gärna undan, vill inte visa mina tårar för någon annan, men idag fick jag ut dom. Det var den underbara behandlaren som fick mig att börja öppna mig inför henne. Jag kanske inte sa så mycket men det kändes skönt ändå (TACK A). När jag satt där i stolen och inte kunde vända upp blicken på A så skämdes jag över det men jag ville ju titta upp, jag ville se henne i ögonen, jag ville ju visa henne hur jag kände mig inombords, det tog ett tag sen bara släppte allt. Jag grät på riktigt, inga tårar för någon annans skull utan för min egen. Det kanske var på tiden att de hände.
Ja allt kan hända nere på Idun, ibland kan man få sig ett gott skratt och ibland kommer de där svåra sakerna som man egentligen vill smita ifrån men som ändå kommer upp på ett konstigt sätt.
Men de jag vill säga är (fått höra av A), att det är inte fel att gråta, alla gråter till och med A, och man är ingen svag männsika om man gråter inför andra.

Så till A

En tår trillar ner för min kind
En tår med många känslor
Den innehåller både jobbiga saker men också en lättnad.
Den lättnaden har jag inte vågat visa för någon men DU
Du fick mig att våga visa den svaga sidan och en sista sak
JAG SKÄMDES INTE EFTERÅT

Så En Bamsekram Till Min Kära A

Ja vad kan man säga jag har inte varit så duktig på att skriva på ett tag men nu så ska jag väl kunna få till det lite. Jag har ju börjat nere på behandling nere i malmö, Idunkliniken. En bra behandling än så länge, min behandlare är super och jag har ett väldigt stort förtroende till henne. Jag har svårt annars att bara börja prata om det som jag tycker är jobbigt men hos henne släpper jag ut allt. Annars är det ganska tufft där nere, mycket handlar ju kring maten än så länge och bara det är ju tufft. Att lära sig att äta på regelbundna tider och få det till att fungera både där nere och framförallt här hemma. Nu har viarit lediga sen i onsdags och det har verkligen varit en utmaning, mycket ångest och myscket sovande, man orkar liksom inte mera, det enda som man måste ha lite koll på är när det är dags för mat, jag känner mig lite som skalman just nu för jag är en inställd mat o sovklocka. Men som sagt mycket handlar om mat och min tid nere i malmö. Jag har inte tid med att umgås för det krävs en ganska ordnad planering för det ska passa in på mattiderna. Så alla polare där ute ta de med en klackspark, inget illa ment om er de är bara jag som är väldigt osocial just nu.

En annan sak som jag kan tycka är jobbigt är att jag inte får träna mer än 3ggr/vecka, och först så var det så att jag tänkte på att äta så mycket som vi gör så måste man ju träna där utefter men så var det inte. Jag som älskar att träna på friskis fick helt enkelt hejda mig och avstå från att köpa ett träningskort, nu består min träning av att cykla på motionscykel och köra lite situps och andra styrkeöveningar, ibland händer det att jag ät ute o går en lång runda men nu börjar det bli så himla kallt och jag är väldigt frusen av mig så då låter jag mig ta cykeln istället.

Annars så händer det inte så mycket i mitt liv just nu, jag är helt slut om dagarna...inga direkta sovmorgnar, går upp kl5 och är hemma igen vid 17, så det är ganska långa dagar men vad gör man inte för att bli frisk.

FRISK!!! Det kanske jag aldrig blir men jag kommer att bli väldigt mycket bättre, tankarna om hur man fungerar med maten kommer nog att finnas fär men jag tror att jag kommer få en sundare inställning till maten istället.

Nu ska jag kolla lite på TV sen drar jag mig tillbaka för att läsa och sen är det sovdags...för att stiga upp imorgon och äta frukost!

Take it easy