"Ja här är allt skit. Jag orkar inte mera, tyvärr. Vill inget annat än att bara försvinna. Tomheten inom mig är stor. Ingen fattar något. Jag står inte ut mera. Varför måste man stå ut bara för att man är på psyk? De hindrar inte mig iaf. Detta kanske låter dystert men det är ren fakta. Jag vill inte MERA! Jag klarar inte detta längre. Snart tyvärr. 

"Hejsan alla! det känns som om tåget redan har gått. Orkar inte mycket. Hänt en massa saker. Hur fan ska jag orka? Vill bara hem och ställa allt till rätta. Lpt hatar de! Det SKA släppas den 22e augusti. Inget mer snack om det! De får verkligen har goda skäl till att hålla mig kvar. Och jag anser inte att de har det. Så jag väntar på dagen D. Nu ska jag fortsätta vila. 

Fick ett sms sent igår kväll utav Angelica.

"Snart kommer pappa hit. Svårt att veta vad jag ska tycka om besök, men jag har inte så många. Sovit länge idag. De kom och väckte mig til lunch. Annars är helgerna som vanligt, dötrista. Snart tisdag då  jag ska till Idun och träffa A och jag längtar som fan. Saknar också E-M väldigt mycket och hoppas att hon snart kommer och hälsar på mig. Saknar en del andra grejer just nu, ni kan ju räkna ut vad det är. Puh, jobbigt att vara utan det. Men jag får väl stå ut. 

Här kommer en ny uppdatering ifrån Angelica.

Fick ett sms av angelica om jag kunde uppdatera hennes blogg, så här kommer en uppdatering

Fan Fan Fan Fan Fan

Det är just så jag känner, jag vill inte tillbaka. Inte för att jag mår så himla mycket bättre men att vara inlåst bakom de där dörrarna är inget kul. Att näst intill hela tiden sitta på sitt rum och bara uggla. Jag hatar det. Jag vet att om jag sköter mig så har de inte något att hålla mig kvar på och jag kommer inte att sitta där frivilligt. Då får det istället skita sig, jag bryr mig inte. Jag vet vad jag kommer tillbaka till efter avdelning 21 men jag orkar inte bry mig. Jag vet då att mina dagar är räknade men jag har inga krafter kvar. Visst jag hade det jättekul igår med mamma och Fiha men jag kan ju inte leva med fest hela tiden, alltså jag kan ju inte leva som om det vore festival dygnet runt för att orka. Så varför kämpa då??? Just nu har jag inte mycket att kämpa för. De säger att jag ska ta en dag i taget men de går inte, speciellt inte om jag nu har suttit inlåst sen april månad. 

Jag räknar ner dagarna till dagen D, den dagen då allt ska hända. Ni kanske undrar varför jag gör så men det finns en anledning och den håller jag för mig själv. Det är bara jag som vet vad som kommer att ske. Men jag kan inget annat än att säga att jag verkligen längtar dit. OHHHH låt det bli den dagen, den dagen då jag ska bli fri.

Nedräkningen fortsätter.....

kram den jävulska angelica

ja då var det över, Fiha varit här, god dryck drucken och lite karuseller...nu sussa gott

kramar anki

Kalla det vad ni vill men jag har permis och jag gör vad fan jag vill!!!

Just nu befinner jag mig hemma hos mamma för min första nattpermis sen jag blev inlagd. Känns skönt, jag ska verkligen njuta av att inte befinna mig inom låsta dörrar.
Det jobbiga nu är att jag inte vet hur länge jag ska vara inlagd men mitt lpt går ut den 22/8 så längre än så kan de inte hålla mig. Visst de är mycket som står på spel men jag kommer definitivt inte att stanna innanför de dörrarna frivilligt och det vet personalen om, jag kan liksom inte sluta att tjata om det. Dagarna där inne är låååånnnnga, det finns inte så mycket att göra, jag har endast 1 timmes utegång och jag hinner inte mycket på den tiden.
Min kära E-M har idag slutat. Hon kom förbi avdelningen för att tacka för sin tid och jag kan inget annat än att säga att det var tungt, jag vet ju inte när jag får träffa henne nästa gång. Hon har gjort mycket för mig mer än någon annan läkare gjort för mig. Hur det kom sig att jag började prata med henne kommer jag ihåg, jag trodde en kväll att hon var "vanlig" personal, kanske från resursen och öppnade mig helhjärtat för henne. Sen fick jag reda på att det var en AT-läkare jag hade suttit och pratat med. Ibland kan jag ångra att jag öppnade mig så mycket och ibland inte. Just nu är det inge skoj. Och dessutom nu i semestertider då verkligen hela sverige står stilla. Vad jag vet nu kommer det inte hända s mycket i mitt "fall" de närmaste 4 veckorna, jag ska alltså stå ut...NO WAY säger jag bara, mina krafter sinar och det går fort, fyra veckor har jag inte.

Idag=östersjöfestivalen och JA jag kommer att dricka men inte mycket, det har jag lovat och vad jag gör på mina permisar ska folk skita i. slut. Men jag är i säkra händer, jag har mamma.

Och E-M om du läser detta. Jag håller vad jag har sagt för denna gång. Men som sagt krafter sinar och jag har inte mycket tid på mig.

Nedräkingen har börjat, tolka det som ni vill...

kramar angelica

När suget stiger kommer oron. Oron sätter sig i hela kroppen. Tankarna går till rökats dofter, inandningen blir som stiltje. Oron finns där när inte drogen finns där, när rökat vinner kraft försvinner oron för en stund.
Nu ligger jag vaken här i ångestens klor, väntar på sömnen ska ta vid. Jag längtar till drömmarnas värld, där är jag fri.
Vill komma ut, befria mig någon!

Tungt det är just det var det är. Jobbigt men jag försöker härda ut...Hade besök igår av E-M, det var skönt att ha henne där, jag kanske nu börjar inse att hon faktiskt vill hjälpa mig. Men som sagt, det är också jobbigt att ta emot hjälp när man inte riktigt vet hur man tar emot de. Men hon vet att jag tycker det är jobbigt men kanske kan det bli bättre men jag har svårt att se det.
Det är så mycket som finns i mitt huvud just nu så jag vet liksom inte vart jag ska börja, vem ska jag prata med och vad ska jag säga. Allt är bara kaos. Minnen från tiden innan jag blev inlagd, drogen. Det var en jobbig tid som jag lyckades dölja för väldigt många, ingen i min närhet har nog inte direkt vetat hur mycket jag använde drogerna för att orka med. Hur ofta jag rökte på osv. Hur den där sista gången innan inläggningen blev. Just den biten tar mycket på mina krafter just nu. Att stå emot drogerna, att inte ta telefonen för att ringa och fixa sig något snabbt. Jag vill ju så gärna men jag vet också att jag skulle gjort många besvikna då. Så jag försöker stå emot.
 
Jag har fått ett uppdrag av E-M att tänka på vad jag vill göra med mitt liv, men herregud hur ska det gå till jag vet ju knappt hur det kommer att se ut för mig framöver. Ta en dag i taget, det är allt jag orkar men även på den biten försöker jag tänka men jag vet inte vad jag vill göra. Har ingen direkt tro på framtiden ännu. Hoppet sviktar lite. Vem fan finns där?? Vem kan jag lita på till 100%??? Framtid??? Som jag skrev innan, det finns så mycket galet i min hjärna att jag inte vet vart jag ska börja.

Den 28e ska jag ner till Idun för att prata med min gamla behandlare. 2 från personalen här på 21an ska följa med om nu inget katastrofalt inträffar på avdelningen så är de så planeringen ser ut. Jag ska vara nere på I redan vid 10 så vi kör från karlshamn vid halv 8 kanske. Men jag har ingen aning om vad vi ska göra där nere. Jag vet bara att jag ska prata med A.

(E-M, hoppas du fattar hur man kommenterar nu...????!!!)

massor av kramar¨
Anki

Jag är rädd, ensamheten som jag känner bara växer sig starkare. Ingen direkt tillit till någon. Jag vet ju inte vem jag ska kunna lite på längre. Det finns bara vissa som hör av sig till mig. Jag undrar vart de andra är någonstans. Var det verkligen bara jag som hörde av mig, tydligen men nu är det slut på det. Jag har bestämt mig för att inte vara den som alltid ringer. NU ÄR DET SLUT.
Men jag är ändå rädd för ensamheten. Det känns ju som om alla har vänt mig ryggen. Ska jag behöva stå ensam igen och kämpa för något som jag inte har orken till att kämpa för själv.
Jag har inte skadat mig, jag klarar det nog. Jag vill men jag ska inte göra folk besvikna på mig. Men tanken av att vilja skada mig är mycket jobbigare än att i själva verket göra det. Tankar är jobbigare.

Jag känner en stor klump i mitt bröst, en ångest som jag förgäves försöker ta fram men det lyckas inte. Hur jag än gör så tar det stopp. Jag vill ju gråta ut i någons famn, låta tårarna rinna. Få ut allt de som har hänt. Alla år som jag har åkt in och ut på sjukhus. Hur länge ska detta få hålla på`? Kommer jag någonsin ur detta mående?? Jag är rädd. Jag vill inte må dåligt längre, jag vill vara som "alla andra" om ni förstår. Men jag är inte där. Hur fan ska jag ta mig dit och hur vet jag att de inte lämnar mig i sticket. Visst de är snälla på avdelningen men hur fan ska jag klara av att lita på dem??? Jag försöker och försöker men i tanken så säger det stopp. Man kan inte lita på folk. Det är ett stort problem för mig och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Därför är jag rädd...
Men vad ska hända nu????? Finns de någon lösning för mig??? Finns det någon som vill hjälpa mig???  Jag bara undrar??!!??

kramar er Anki

JAG KÄNNER MIG ENSAM!!!!

Smet ner nu till korridoren vid ingången till sjukhuset för att blogga lite. Ja man får ju inte ha internet på avdelningen.
Idag har jag inte gjort så mycket, varit en liten tur till havet och sen tillbaka igen.
Fått ett test som jag ska göra, 567 frågor som ska besvaras, så detta är min lilla paus.
Väntade idag på att kanske läkaren skulle titta inom men hon dök aldrig upp, tyvärr. Jag får vänta tills på måndag.
På lördag ska jag inom lägenheten en runda med personal. Annars händer det inte ett skit. Ingen från mitt vårdlag som jobbar imorgon så jag får stå ut.
  Allting är ganska kämpigt, jag kämpar mot mig själv för just nu vet jag inte vad jag ska göra. Det gör ont inom mig, jag vill skrika och gråta samtidigt men de funkar inte. Jag hejdar mig, vill inte visa den sidan. Mår skit men säger inget, det är lika bra, det finns ju dom som behöver hjälp bättre än mig, så känns det inom mig. Jag tar bara upp en plats...jävla LPT!
 Nu har jag bara 10minuter kvar på min sk frigång och då ska jag läsa Amelies blogg...
skriver imorgon...

Tack ni som finns där...
Och E-M tack....

kramar er Anki