Ordsprutare

Just idag känner jag för att bara få skriva av mig allting som jag känner inom mig, både det som är lyckligt och det som inte är det.
Jag börjar med det som är bra, snart dags för flytten vilket ska bli väldigt kul så här ser huset ut


Alltså som sagt jag kommer att bo på gamla stadshotellet i sölvesborg. Ganska snajsigt...
En annan bra sak är att nu är gamla datan borta samt databordet....skönt, lite mindre saker att flytta.
Jag kan tyvärr inte göra så mycket mera just nu kring flytten tack vare min operation men det ska nog fixa sig i slutändan.

Pratade med mamma p igår, hmmm hon gillade nog inte att jag är lite knas när det gäller maten men jag kan inte hjälpa det för just nu orkar jag inte ta tag i det, visst det kan kännas som om jag är på ruta ett igen när det gäller den biten men jag orkar helt enkelt inte, eller jag kanske ska skriva att jag inte vill ta tag i det, det är för jobbigt. Det känns som om jag har kontroll när jag har det så här med maten för jag spelar ut mina känslor då, känner mig lite gladare fast jag kanske är lite mera trött ibland. Ok jag har mina verktyg sen idun men tyvärr så vill jag inte ha med dem att göra...hata! jag hatar inte idun men jag orkar inte kämpa för att min relation med mat ska bli bra. Jag tänker så här...av två onda ting...alltså att skada mig själv som jag gjort mycket innan eller att strunta i att äta så väljer jag maten även om det kan kännas som pest eller kolera. Känslan styr mig ganska mycket, det är den jag lever på....hoppet vet jag inte men jag lever iallafall.
Jag kan bara hoppas att flytten gör mig bättre.

Jag håller på att läsa en bok av Agneta Sjödin som heter vändpunkter. Den handlar om olika människor som har haft en vändpunkt i sitt liv. Jag tänker mycket på det med vändpunkter, när upptäcker man att man har kommit fram till en vändpunkt....jag undrar om jag har gjort det, tror inte det. Jag tror nog att jag måste bli helt "frisk" för att känna av en sådan känsla. Många har nog haft en sådan vändpunkt i sitt liv, kanske många har det från att gå från barn till vuxen, eller från sjuk till frisk, kanske bara känner man det på sig att nu är det något annat som gäller. Ja det är en gåta det där.

Just nu sitter jag med en massa ångest och har ingen vid min sida...är de gammalt som spökar eller vad är de?? Jag önskar att A vore här eller att jag fick träffa henne....får kanske ringa imorgon...jag tror jag behöver hjälp..
kramz

Snälla någon...

Ångest

Jag vet att många skriver om sin ångest i sina bloggar och jag beundrar dem som gör det för jag vet inte längre om jag vågar. Jag vet bara hur många tankar det är som finns i min hjärna. Alla dessa gånger som man har mått dåligt och inte vetat om jag ska dö nu eller jag ska vänta. Så många gånger som jag åkt in och ut fån piva och avdelningar. Hur många gånger som polisen varit och hämtat mig. Just nu gömmer jag allt, jag vill inte att någon ska se hur jag faktiskt mår, jag vågar inte berätta de. Allting var så mycket bättre när jar var nere på idun, då vågade jag säga som de var, jag vågade visa mina känslor men de gör jag inte nu. Jag vill vara den glade som alltid är på toppenhumör. Ingen ska få se något...
Och nu när jag ska flytta så hur kommer de att funka då? Psyk, kommun ja allting runt omkring. Ska jag få börja om inom psyk med ny terapeut eller ska jag inte ha någon..jag vet inte.

Jag beundrar många männsikor, mamma p, Tina, ams, cornelia, karolina
önskar att jag kunde vara som dom, visst de har ju sina problem men de vågar berätta om dem. Tina som varit så duktig och nu vågat ta steget efter det som hon äntligen velat...starkt. Mamma p som trots svårigheter har hitta jaget och klarar av sitt jobb, ams som kämpar dagligen mot sitt monster men nu har fått chansen att ta bort de... Cornelia som stöttar alla och Karolina som jag mötte på ett speciellt ställe, vi hörs inte av så ofta men vi vet att vi finns..
visst de finns många fler men jag kan ju inte skriva om alla, ni som jag inte skrivit vet....det är er jag ringer till, det är er jag vill vara med...

Jag har som sagt avslutat en kontakt som jag har haft sen gymnasiet, jag trodde att det skulle kännas jobbigt men tyvärr för den personen skulle jag bara vilja säga att no way...du finns inte i min värld längre och du tar inte upp någon plats...tack (kanske lite taskigt sagt men de skiter jag i)

så nu ska jag "surfa" vidare
kramz

tankar

Tänk vad många tankar som vi har. Vi tänker ju hela tiden men vi kommer ju knappt ihåg vad det är vad vi tänker på. Just nu vet inte vad jag tänker på...hmmm låt mig tänka efter...nej jag kom inte på det. Ah nu är jag bara löjlig. Det är väl för jag inte vet vad jag ska skriva om.
Ja nu börjar man räkna ner tills jag ska flytta, ganska snart, lite härligt men ändå lite lömskt. Men jag tror att det kommer att gå bra. Är ganska trött på kristianstad just nu, sitter mest bara inne och gör inget, vad är det för liv?

Fan vad det ska vara svårt att komma på något att skriva, hatar när hjärnan bara strejkar.

Jo en sak kan jag skriva och det var en dröm jag hade i natt. Jag var nere på Idun och skulle äta julbord då förstår ni att det var en mardröm. Jag visste inte vad jag skulle börja att lägga upp, hade helt glömt tallriksmodellen, och dessutom stod det två behandlare bredvid mig och bara stirrade som om jag vore helt enkelt dum i huvudet. All mat bara flög ihop och jag började gråta. Ja de var en galen dröm inte något som jag skulle vilja vara med om.
Det kändes nästan som det var första veckan nere på idun, helt kaos.
Jag kan ibland sakna idun, det var en trygghet som jag kan sakna ibland. Alla behandlare var hur snälla som helst, läkaren, kocken och såklart sekreterarna. Men ibland ringer jag dit bara för att höra deras röster, det var ju trots allt en hel höst som jag var där. Men allt har sin tid och den slutar alltid på något sätt...

Annars så vet jag inte hur dagen kommer att bli, får väl vila lite för jag har fortfarande ont sen operationen.

kramz

Opererad

Sorry att jag inte har skrivit på nästan en vecka men det jag skrevom att jag hade ont, jo det var en inflammerad gallblåsa. På måndagen så gav jag upp, jag stack till sjukhuset och där kom jag dit och fick såklart vänta på min tur, de var visst många patienter på kirurgen men till slut blev det min tur. Jag kom in en syrra rog blodprov, tempen, blodtryck o allt det där vanliga. Sen var det väntan igen tills doktorn kom, då var det full fart, hade en infektion i kroppen och skulle läggas in för natten, plus att de skulle göra ultraljud dagen efter. Så kom tisdagen och ultraljudet blev fixat, en väldigt infekterad gallblåsa. Doktorn kom till avdelninge och jag fick 2 alternativ, ett vänta ut infektionen eller opereras, jag valde det sista. Hade int orkat med att ha så ont igen. Så jag blev uppsatt på an akutlista men de blev inte operation förrän på torsdagen på eftermiddagen. Bort med den blåsan. Efteråt hade jag såklart ont men ja det var ju gjort. Sen när jag skulle åka hem så hade jag fått kateter för jag kunde int pinka rent ut sagt. Så det var bara att gå med de äckliga på benet. Sen idag på ronden så sa doktorn att jag skulle bli utskriven imorgon men jag sa att jag ville hem idag, och det fick jag om jag nu hade tömt blåsan så gott jag kunde och det gjorde jag, så nu äntligen hemma. 

Annars idag så har jag varit på kalas hos min kusin, visst jag fick ta de lugnt pga av såren. Har ju klaffat ihop dem så dem ska jag ta den 2e. 

Annars har ju inget hänt, jag har bara legat där på sjukhuset och lyssnat på mina sängkamrater om vilken som var sjukast, skoj iblan och ibland väldigt tråkigt.

Så nu sitter jag är vid datorn och slappar samtidigt som jag knapar smärtstillande...aj aj aj  tills de onda försvinner.

kramz 

vårdcentralen

Ringde precis vårdcentralen, ville ha rådgivning angående de onda...men ingen tid ledig idag men de förstod jag. Istället ringer syrran här på Brohaga dit imorgon för att få en akuttid om jag fortfarnade har ont. Så det är bara en massa pina för resten av dagen, vägrar att åka in till jouren efter 17...hatar sjukhus, varit där alldeles för många ggr men då har det varit mitt eget fel om ni förstår.

Snart är det dags för flytt...ÄNTLIGEN är det rätta ordet. Jag vill verkligen härifrån orkar inte med de längre. Pappa o Anne ska hjälpa mig med flytten och mamma och jag tar städningen. Precis som vi gjorde vid förra flytten.

Inget mer att tilägga
kramz

Fortfarande ont

Jag kan inte beskriva hur ont jag har, en person sa till mig att jag ska vänta några timmar och sen söka hjälp om de inte gått över, visst då får jag söka hjälp och om jag gör de så om de hittar något så anmäler jag karlshamns lasarett för felbehandling.
Sitter nu i dagrummet och spökar me datan, precis läst ams blogg hon försöker verkligen att ge livet en chans, en vändning me andra ord. Hon är verkligen en tjej med råg i ryggen, hon ger sig inte i första taget, jag diggar henne skarpt!

På onsdag ska jag åter till sölvesborg men inte för att åka hem till mappa utan för att ha ett möte me någon Lss-handläggare på kommunen. Hoppas att vi kommer fram till något. Ska jag ha ett boendestöd eller kanske ha en kontaktperson eller något annat. Jag vet inte men vi ska prata om de.

Annars inget nytt, skriver kanske senare

kramz

Ont Ont Ont

ja det kan man lugnt säga att jag har, ONT. Har tillbringat helgen hemma hos pappa men fredagsnatten slutade inte lyckligt, ambulans in till sjukhuset i Karlshamn. Ont i höger sida och det strålade bak mot ryggen. Kom in till akuten, de skulle ta blodprov men de hittade inget kärl så de struntade i det. In på toa, kisseprov. Det visade inget. Sen kom en läkare, ortoped som säger att jag har tur eftersom jag har ont i ryggen. Men först säger hon att det egentligeb tillhör distriktsläkaren men herregud jag vet om det är musklerna eller inte. Hon ville att jag skulle göra lite gymnastik...
Tillslut förstod hon att det inte var en sådan ryggvärk jag hade. Hon kände på magen, jag kände ingenting men hon fattade inte att min smärttröskel är väldigt hög. Ja, iaf så fick jag någon slags bedövningssalva som jag skulle svälja och sen ngt annat mysko att dricka, det skulle verka på en kvart, jag kände inte av den ett dugg, ok sa hon, då ger vi dig en spruta och då försvann smärtan och jag somnade. Innan hade hon sagt att om jag hade ont dagen efter så skulle jag åka in för att röntgas och kanske få göra ett ultraljud...snälla, ingen röntgen, inget ultraljud. Sen skickade de hem mig utan någon somhelst förklaring. När jag väl kom hem vid 6-tiden på morgonen, tog jag min medicin och gick o lade mig, sprutans värkan hade försvunnit. Vaknade runt 9e och hade fortfarande ont, så ont att jag fick gå in o spy. Resten av dagen spenderade jag i soffan, förflyttade mig ytterst sällan, smärtan var döjobbig. På kvällen var jag helt slut somnade runt halv 11 och sov hela natten, Vaknade i morse kände av lite smärta men nu under dagen har det bara blivit värre. Bara att sitta här och blogga gör ont...Att andas djupt finns nu inte i min värld...
Ska försöka ta de lugnt i kväll, gålite extra, kolla Beck vid 21 och sen bums i säng.
Fall jag har ont imorgon ska jag prata med sjuksyrran här och sen vad hon säger blir ödet, men jag hoppas att det inte gör ont imorgon...puh annars

så nu vet ni varför jag inte skrivit.
kramz

Bort från stan igen

Jag hatar verkligen kristianstad, rymmer därifrån så fort jag får chansen, så jag är väldigt tacksam att jag får vara hos pappa och anne så mycket som jag är, allting är bara en enda lång längtan över att jag snart ska flytta. Jag vill helst flytta nu men jag får troget vänta tills den 15e.
Med största sannolikhet så blir jag blekingebo just den dagen.
allting är fixat förutom saker som jag ska sälja, en dator och ett köksmöblemang...någon???
Orkar inte skriva mera...
tjo

Ta tag i sitt liv

Jo det ska jag göra, svårt i början men det kommer nog med tiden sen blir det lättare och lättare. Angående lägenheten så känns det väldigt bra, jag hoppas på en självklar förbättring men jag är ändå rädd för att falla tillbaka till mitt gamla beteende men jag ska kämpa, jag ska ta mig igenom det.
Nu sitter jag här i soffan och filosoferar. Känns lite konstigt idag, precis som om jag bara vill gå och lägga mig igen och bara sova bort dagen, det känns inte riktigt bra. Ångesten som maler där bak. Jag är rädd för känslan. Tänk om känslorna och tankarna ska leda till något ont samtidigt som jag inte vill de men de maler i min hjärna. Om jag bara kunde leva ett liv utan ångest och problem. Jag vill inte klassas som sjuk, men de blir ju bara vad man gör det till. Samtidigt som jag inte kan ignorera det. Jag har haft en lång väg fram tills idag, visst jag är mycket bättre än för ett år sedan men när känslor och tankar finns där så vet jag inte. Jag får bara vänta ut ångesten för jag vet att den försvinner men vägen dit tar tid därför vill jag bara sova för då slipper jag det jobbiga.
Maten funka hyfsat men de äär inte de som är problemet just nu. Det är kaoset inom mig. Jag är glad i omgångar, det skiftar, glad, ångest och tvärtom. AHHHHHHHH det är det rätta uttrycket. Hoppas jag klarar av denna dag också...jag kämpar det kan jag lova. Vill hem till pappa, där är jag trygg. Jag pallar inte att vara på Brohaga, får ringa honom sen, tar bussen till sölvesborg om det nu går. Vill bara inte vara i kristianstad....blä

kramz

hmmm

hmm just nu....äta eller inte, blä vilket som

Tömma förråd och andra tankar

Ja då har man gjort en insats idag, slängt en massa från förrådet och ställt det nödvändigaste som jag ska ha med mig till den andra lägenheten. Jag hade pappa som hjälp så det gick ganska snabbt, tur det.
Nu sitter jag här med datorn och känner hur ångesten tar tag i mig, jag vet inte varför... kanske kan det ha att göra med flytten men också att jag måste stå ut ända tills den 15e. Jag vill härifrån nu!! Men jag har inget val. Ångesten kommer iallafall, instängd i en värld av bara tankar men som jag har lärt mig, tankar är bara tankar och inte fakta. Men vad gör man när tankarna tar över...? Jag vill bara försöka få det att försvinna, förnuftet är kanske inte med mig och då styr känslorna. När jag har mycket tankar så vill jag bara fly och hur brukar angelica göra när hon flyr, jo hon skadar sig själv, men nu var det ett tag sen och det är jag stolt över, jag måste vinna den kampen!
  Sedan är jag lite rädd för hur det kommer att gå när jag väl har flyttat?? Kommer det att bli 100% bra eller kommer det att gå snett ibland?? Jag ska försöka få dessa tankar att försvinna. De tar bara för mycket plats.

Ams är hemma nu! Utskriven och fri! Men hon ska få komma till ett behandlingshem och få enormt bra hjälp, tro mig jag vet. Jag håller tummarna för henne att det ska gå bra och att hon ska kämpa för att bli frisk! Go Girl!

Snart ska jag på prov få ha mina meds själv, det tack vare att jag vill ha hand om mina meds när jag flyttar till Sölvesborg, jag vill inte att hemtjänsten ska springa till mig 3ggr/dag, jag får ju ha medicinen själv när jag åker till pappa och mamma så varför inte få ha den själv nu i min lägenhet, bevisa att jag klarar av det.

Ja meds..personalen knackar snart på min dörr, meds meds meds BLÄ!!

kramz

Ny dator

Ja då sitter man här i soffan ute i dagrummet med min nya dator. Gud vad skönt att kunna sitta ute bland folk istället för att isolera mig.
Theralenet igår hjälpte lite, jag är nog lite stressad inför flytten men jag vet att det kommer att gå bra.
Idag har jag också skickat in hyreskontraktet, skrivit under angående uppsägning, känns skönt att det är gjort.
och imorgon får man pengar men jag måste absolut spara denna månad och dessutom ska vi gå ut ett gäng den 4e april så jag måste spara lite tills den dagen också. spara spara spara.
inget mer att berätta just nu förutom att jag ska lägga datorn på bordet och gå ut o ta en cigg och dricka ett glas juice..
jag skriver nog lite mera senare i kväll.

kramz på er

Theralen

Just nu är det theralen som finns inuti mig. Jag känne mig ganska fängslad här på Brohaga, känns som om jag vill flytta NU!
Idag ringde de från Sölvesborgs kommun, en Lss-handläggare, jag bor ju på ett gruppboende enligt Lss-lagen
Här har man kontaktperson sedan är jag också beviljad ledsager och det har jag, men nu när jag ska flytta så ska de kanske bli på något annat vis, jag vet faktiskt inte. Kanske boende-stöd, kontaktperson osv
En annan glad nyhet är att jag ska få träna på att ha min medicin själv för att visa att jag klarar av det. Jag vill inte att någon från hemtjänsten i sölvesborg ska köra ut den till mig 3ggr/dag aldrig i livet säger jag hellre då utan medicin.
  Nej kvällen är ingen bra kväll, ångest och väldigt jobbiga tankar. Orkar inte med dem längre. Men jag hoppas att det blir bättre när jag flyttat till egen lägenhet, jag tror att de är känslan av frihet som saknas, jag behöver lite space. Och framförallt komma ifrån kristianstad, har ju varit här sedan orana-tiden.
Nu så ska jag spendera en timme i soffan för att kolla på House sen får jag nattmeds och då är det bara att krypa till kojs för de är så snabbverkande..hät frå man sin medicin på reiktigt bestämda tider...inget skoj för jag blir så trött av nattmedicinen.
Jaja House var det, måste hinna röka en cigg först.

Kram på er
Cornelia, kul att du läser min blogg..

Allt ska bort

Just så känns det nu, allt i mitt förråd ska bort. Det är så himla jobbigt att flytta iaf när man har ett förråd som jag har, fullt med saker. Min förra lägenhet var ju en 2a och nu denna en 1a och nästa också en 1a men den är lite mindre ändå för det är så himla högt i taket. Jag lovar att jag ska ta bilder på den när jag flyttat in om jag nu fattar mig p min laptop som jag snart kommer att få hämta.
 En fråga till datorkunniga: Kan man föra över bilder från sin digitalkamera med sladd till vilken dator som helst???
Jag är helt nollställd när det gäller sånt..hmm ni får skratta.
Samt håller jag nu också på att rensa i min dator för den ska säljas om nu köparen får plats med det programmet han skulle ha, något fotoprogramm till hans superduper skrivare..jag fattar ingenting, och hur fan ser man hur mycket utrymme man har på sin data. AHHHHH jag blir tokig när det gäller tekniska saker. Om det inte blir som jag vill så åker allt i golvet så är det bara.
Nog om allt det tekniska.

som jag innan har skrivit så förljer jag en väns blogg..trasbarn.. Hon får vara kvar på PIVA men hon ska till ett behandlingshem..och kanske är det de jag tänker på, vi får se vad hon svarar på de.
Läste hennes inlägg idag och det känns skönt att veta att Ams verkligen lever!!! Jag saknar henne, det var ju verkligen ett tag sen jag såg henne och jag har inte haft möjlighet att hälsa på henne för det är ju en bit ner till malmö.

När man läser andras bloggar och skriver kommentarer så helt plötsligt så fattar man hur litet men ändå så samtidigt stort internet och världen är. Männsikor som varit på samma ställe men i olika perioder, känner samma människor...och så hittar man varandra när man läser en helt annans blogg.. Mycke märkligt.

Imorgon ska jag ner o rota i förrådet igen..inget kul alls men nu är det bara hälften kvar..hmm lite jobb då alltså.

Tyvärr får jag också nu meddela för omvärlden att jag måste sluta sjunga i min kära kör, Andrum i Nosaby.
När jag flyttat så kommer jag inte att ha råd att åka till kristianstad varje tisdag, det kommer då att gå på ca 100kr/vecka alltså nästan 400kr/månad och dom pengarna behövs när man byter upp sig. Ja ja inte mycket att göra åt, får kanske hitta något annat att göra i sölvesborg.

Nu ska jag tillbaka till att försöka rensa i datorn..

Kramz alla
Även Cornelia som hittat mig här..kuligt

"Hemma"

Så nu har jag varit "hemma" i kristianstad sedan i fredags. Jag vet inte hur jag känner för det för i mina tankar bor jag redan i Sölvesborg.
Men som sagt det är mycket som ska fixas innan man flyttar men de mesta är redan gjort, bra några få saker kvar.
Imorgon kommer mamma, vi ska börja rensa i mitt förråd och jag kan säga att där ser det ut som en bomb hade slagit ner.

Idag har jag också fixat så att jag kan få en laptop med tanke på att i den nya lägenheten så får jag inte plats med min stationära datorn som jag nu har. Så snart en egen laptop med bredband...full hasighet.

har nu precis ätit äggsmörgås så jag är värre än värst mätt men som jag har lärt mig, mat måste man ha för att överleva!

Liten uppdatering..orkar inte mer...
kramz

Nytt liv innebär inte att man glömmer bort sina vänner!!

Svar till kommentaren från Nea, jag kommer aldrig att försvinna från er. Jag har ju tågstn bara 100m hemma från mitt. Det ligger väldigt centralt.
Visst jag kommer att sakna de spontana fikaturerna, shoppingen med mina vänner, biljarden (även om jag fortsätter att gå dit), Men som sagt jag kommer inte att försvinna från er, nära för er och nära för mig!
Kommer mer inlägg under dagen, har precis vaknat...

kramz

Flyttning

Jag är så exalterad..har fått lägenhet i Sölvesborg!!!
Gamla stadhotellet, högt i tak, valvfönster, egen tvättmaskin-torktumlare.
Den ligger på 35kvadrat.
Liten men alldeles utmärkt för mig!!!
Kommer med bilder så snart jag flyttat dit vilket sker den 15/4 då besiktningen också ska ske.
Men nu är det mycket som ska fixas, ta bort abonnemang för telefon, flytta bredband, adressändring och mycket möjligt inflyttningsfest..men de får nog ske i omgångar med tanke på storleken av lägenheten.
Kommer med mer info när jag vet mer!

JIPPI
kramz

Angående psykvården

Jag tänkte skriva lite om hur jag har upplevt psykvården (kan också hänvisa till en väns blogg där man kan följa hennes kamp just nu inlagd på PIVA i Malmö länk finns till höger längst ned, Trasbarn)

Jag började min kontakt med psykiatrin när jag var 14år gammal, jag bodde då i Blekinge och blev som sagt hänvisad till BUP, jag började gå i samtal men fick inte ut något av detta så istället fick jag komma till ett ställe som heter Rullegården en sk dagvård. Jag gick inte så länge där men jag hade fortfarande kontakt med min kontaktperson. jag mådde väldigt dåligt under denna tid, började med mitt självskadebeteende. Jag visade inte för omvärlden hur jag mådde utan jag höll uppe en fasad. Så gick det några år men när jag var precis fyllda 17 hamnade jag i BUP:s slutenvård, Kastanjevillan i Karlskrona. Alla var hur snälla som helst trots att jag kunde vara en pain in the as ibland. Jag skulle inte stanna så länge men det blev lite mer än 1år som jag var där. Under denna tid hade jag klossvak mesta delen, det som skulle vara något akut för stunden blev istället något som jag skulle kalla för temporärt. Jag blev ibland "belönad" genom att de sänkte graden av hur ofta jag skulle ses till men det var ingen ordning på det heller. Allting kunde vändas upp och ner på en dag men trots detta lyckades jag alltid att på något sätt åsamka mig själv skador på olika sätt. Sen var de först tänkt att jag skulle flytta till en stödfamilj men jag var tydligen för sjuk för detta och hamnade till slut på ett behandlingshem/HVB-hem. När jag kom dit så var jag livrädd, allting låg framme, knivar osv, jag var ju van att alla vassa saker var inlåsta så det blev lite andra vanor, jag slutade att skada mig själv och tog ansvar igen, jag hade fått tillbaka min integritet igen. Jag flyttade därifrån efter ca7 månader och började återigen gymnasiet. Under tiden på gymnasiet funkade allting ganska bra, egen lgh och fritidsintressen som jag gillade alltifrån dans till att engagera mig i Rädda Barnen. Men sen när dessa rutiner i vardagen tog slut blev jag återigen sjuk, det blev många turer inom psyk. Fram och tillbaka. In och ut. Självskador om vart annat. Jag var återigen fast inom psykiatrins väggar. Nu med en helt annan slags hjälp: förvaring. Det var ingen hjälp, man bara satt där, pratade med de andra patienterna, altt ifrån dementa tanter till de med samma problematik som jag. Ingen diagnos bara förvaring. Efter många turer så kom de fram till att jag led av Borderline och jag skulle få behadnling för detta, Jag började i en behandling som heter DBT, dialektisk beteende terapi där det största målet var att sluta skada mig själv och med alla självmordsförsök. Detta var den sk första fasen längre kom jag inte. Även under denna behandling var jag ofta inlagd, ibland korta vistelser efter en självskada eller en lång period då jag visade tendenser på att vara i någon slags psykotiskt tillstånd. Även när jag nu var vuxen och var inlagd så skadade jag mig på avdelningen. Men nu var det jag som fick ta konsekvenserna av det hela, tillsägelser och utskällning (om det är bra vet jag inte för jag sket i det). Jag hade inga hämningar. Men tyvärr efter så många vistelser både på PIVA och avdelning så fann jag en falsk trygghet, jag såg det på något sätt som en ny hemmiljö. Jag klarade till slut inte att vara själv hemma i min lägenhet. Jag var rädd när det inte fanns personer omkring mig hela tiden, jag hade blivit hospitaliserad. Under dessa tider fanns de både personal som var engagerade och de som bara hade ett jobb, mycket stor skillnad. Vissa kunde vara väldigt omtänksamma medans vissa struntade i en totalt. Jag var en person som kanske blev en självklar patient på avdelningen, jag var ett med den. Men jag hade tur de personer/personal som jag hade som kontaktpersoner (hade alltid samma när jag var på avdelningen) ville alltid mitt bästa. Och till slut förstod de att det måste ske en förändring. Alla dessa inläggningar in ena dagen ut nästa. Läkare  som inte såg mig utan bara en patient utan hopp och istället bara en belastning, de läkare som jag inte träffat läste min journal, fick en uppfattning och tog beslut om inläggning och annan hjälp hade redan satt en stämpel på mig. Är det inte meningen att man ska prata med patienten och kanske läsa bara lite i journalen för att sedan skaffa en egen uppfattning om varför man sökte hjälp just den gången. Jag hade fortfarande bara en diagnos (borderline) dessa patienter ligger inte precis överst på listan av de människor som behöver hjälp. Jag uppfattade det bara som om vi var till besvär, vi var jobbiga och hopplösa fall. Jag led även under denna tid av en ätstörnning men blev avvisad av denna för jag var ju normalviktig, ingen brydde sig om jag sprang in på toaletten och spydde upp det lilla jag åt. Det fick vara så. Så ingen hjälp för detta heller.
Efter en inläggning som kom efter en allvarlig självskada som var nära att kosta mig livet blev jag fast på avdelningen utan att veta vad som skulle hända. Efter ca1 månad konstaterade de att jag inte klarade av att bo själv, då ansökte de om ett särskilt boende enligt LSS. Jag fick komma dit. Inget jätte lyft men kanske en hjälp som skulle få mig att inte behöva vara på en avdelning. Men icke, självskadorna hade blivit mitt totala sätt att hantera ångesten, kontrollen ja nästan allt. Även när jag nu bodde på detta gruppboende så var det offta små korta vistelser på PIVA men det var ofta bara för en natt, jag hade då aldrig under kanske 3år vårdats på LPT, det hände inte förrän polisen körde in mig en tidig morgon på PIVA, personalen där var helt klara på att jag varit inlagd på LPT innan men icke. Sen var det satt mitt första LPT, även om jag idag har bara kvar vissa fragment av det som hände då så förstod jag att nu var det kört, en gång LPT leder ofta tyvärr till många andra vistelser med LPT. Efter detta händer det ofta att jag nekar till vård för jag vet att de egentligen inte vill hjälpa mig utan deras uppgift har endast handlat om förvaring och till uppgift att se till att jag inte skulle skada mig själv. Jag har många berättelser om olika vistelser med LPT men de är för många att skriva om det.
När jag legat med ett LPT så syntes jag inte, ingen pratade med mig de var bara sura över att jag upptog en plats.

Men nu till det som händer nu, min kompis är nu inlagd på PIVA för att hon var för sjuk för att vara på en annan avdelning, Hon ställde bara till med en massa "besvär" och när jag läst hennes blogg så uppfattade nog personalen henne som ett hopplöst fall, en person som inte är värd någon integritet. Hon var till besvär och skulle förflyttas. Dessa gånger då man behöver lugn, hjälp, omvårdnad och även annan hjälp så skickas hon till PIVA. Där har hon ingen, hon är själv. Låst, kan inte låsa toalettdörrar, ingen tillgång till mobil, data, och tom så har de tagit bort rättigheten att hon skulle ha läkerol. Visst detta för att det kan vara av laxerande effekt (hon lider av en ätstörning) men det krävs väldigt mycket läkerol för att denna laxerande effekt skall komma. Hon lider, hennes alla kompisar, de som följer hennes blogg stöttar henne och framförallt hennes familj. Det liv som hon nu lever är inte mänskkligt. Hon behöver riktig hjälp, hon behöver sitt hopp tillbaka. Hon skulle fått hjälp för att hitta gnistan i livet, men inget händer. Även här, bara förvaring.
Hennes "mardröm" uppdateras på hennes blogg. Många skriver kommentarer både positiva och negativa och de som är negativa anser jag inte har någon uppfattning om gur det är att leva med en psykisk ohälsa, om hur det känns när livet inte är värt att leva.
Men följ hennes blogg (trasbarn)!!

Jag har visserligen nu bara berättat om mitt sk liv inom psykiatrin men jag kan ju bara säga att de skiljer sig från ställe till ställe. I malmö på PIVA var det en mardröm (har varit fär 1natt) men i Kristianstad kan man jämföra det som ett motell till ett lyxhotell. Det måste finnas ett sätt i Sverige där de ska vara lika för alla, samma regler osv. Rättigheterna när man har LPT ska noga förklaras för patienten, vad som menas med HSL osv.

Ni som läser detta, vad ska vi göra för att psykiatrin i Sverige skaförbättras inom alla områden??
Våga säga vad ni tycker, gör er röst hörd, kanske kan vi alla få fram ett budskap till de "högsta"...

Angellica


Nytt liv på gång...

Ja det stämmer, nytt liv på gång.
Kanske ny lägenhet, väntar bara på att hyresvärden ska ringa o berätta om jag är godkänd och om lägenhetsinnehavaren har fått godkännande.
Jag kommer då att flytta tillbaka till Blekinge men visst jag kan ju inte vara 100% säker men jag väntar ivrigt på det där samtalet, så håll tummarna!!!

Idag har jag också varit hos min läkare i kristianstad för sista gången, kändes konstigt med tanke på att jag har haft henne i snart 4år. Men de känns ändå väldigt bra. Hon skulle skicka remiss till sölvesborg om en ny kontakt så det ska nog gå bra. Litium blev det inget av vilket känns skönt, det kan vara en väldigt farlig medicin så det är nog det bästa att låta det vara. Det blev endast en ökning av en medicin som jag just nu inte kommer ihåg vad den heter men det kvittar ju.

Att nu vara hemma hos pappa känns skönt, ingen stress ingen press och jag kan bara koppla av, hjälpa till då o då med en del husbestyr. Efter fredagens besök på piva mår jag nu bättre och jag bara tackar o tar emot. Just nu behövs det lite lycka i mitt liv.

Men även om jag nu flyttar så lovar jag på heder och samvete att jag kommer att hålla kontakten med alla vänner och bekanta runt om i skåne..ni slipper mig inte!!!

så det var en uppdatering för denna delen av dagen
kramz angelica


nattdags

Nu så...dagens bestyr klara nu återstår bara sängen som jag måste dela med min kära bror....vi har det just nu lite trångt men de funkar. I helgen blir det lite tomt här, pappa o anne ska iväg. Brossan jobbar och annes söner åker hem till skåne på fredag så jag har hela lgh för mig själv..jag kan bara säga att de blir en hel del film och en del läsande i olika böcker och jag lovar att jag kommer att blogga om allt som händer i detta avlägsna ställe som Nogersund är. Om jag släpper en fis så vet alla i hela bygden om det så trist är de här.
Nu så som sagt, säng, somna till en film och upp i morgon för att vara hos min pal-läkare vid 9 + innan brohaga o hämta medicin för ett tag till...

du är för go mamma p

kramz
angelica som just nu är ute i ödemarken

Hej o Hallå

Nu ska det snart ske jag ska flytta hem till blekinge, ingen lgh än men jag letar för fullt. Men jag lovar att jag alltid kommer att ha någon kontakt kvar med er alla "knäppa" typer i det lilla skåneland.
Det är ju tyvärr mycket som ska fixas när man ska flytta men jag har ju gjort det 3ggr innan så några stora problem ska nog inte uppstå.
Jag är också stolt över mig själv, jag klarar maten hyfsat nu som jag har sagt innan kanske inte 5 mål mat om dagen men iaf ett lagat mål mat blir det, man får ju anpassa sig dit man kommer och just nu är jag fortfarande hemma hos min pappa, hur länge vet jag inte men det känns skönt att ha familjen runt mig. Jag gör lite saker då o då, igår var jag full av energi, diskade, städade och dessutom lagade mat ( ni från I, jag smakade också o åt)
Idag händer de lite, vad kan jag inte säga men jag återkommer mer om det infot senare när jag vet mera.
Imorgon ska jag till min pal-läkare för att diskutera flytten till ett annat landsting och dessutom en ny medicin men den har jag ju skrivit om redan (litium), jag ska vara ärlig jag vet inte direkt så mycket om den eller kanske lite. Det jag hakar upp mig på är ju biverkningarna men jag får ju tänka på vad jag stoppar i mig men framförallt vad jag dricker för man blir tydligen väldigt törstig av den medicinen. Sen innan man påbörjar behandlingen så ska det tas ett x antal prover både njurar och allt det där..jag kan inte så mycket om det men jag skriver när jag vet mera. Oh herregud jag hade ju lovat att inte skriva så mycket om mina sjukdomar men jag måste få ur mig ganska mycket, har hållt inne med en massa men nu har jag bestämmt mig för att inte skämmas för mina sjukdomar längre det är ju som det är.

Lite info om hur mitt liv påverkas av mina sjukdomar..
Jag har som sagt var en ätstörning, bipolär sjukdom och kanske borderline men de var en sjukdom som man växer ifrån(sa en läkare till mig) och som det känns nu så finns den inte kvar i min själ.
Min ätstörning har jag fått hjälp av nere på en klinik som heter Idun, mycket kunnig personal och jag fick en helt underbar behandlare. Jag fick många nya verktyg där nere och för varje dag som går gör jag framsteg.
Min bipolära sjukdom har mest artat sig i deppresioner, det är iaf de ggr som jag har sökt hjälp. Denna sjukdom artar sig också i hypomani och ren mani (kanske ngt mer men ingen direkt koll på det). Jag har varit hypomanisk och tyvärr måste jag skriva att det har varit de lyckligaste stunder i mitt liv...konstigt värre.
Mer orkar jag inte skriva det var bara så ni skulle kunna få ett hum om vad jag har och ta tag i så att mitt liv ska få en vändning för det hoppas jag verkliigen på.

Så nu, en kopp kaffe samt en fimp cigg....kaffeälskare är jag o beroende av ciggen...härligt värre

kramz..
p.s mamma p, det gör inget att det blir lite längre med att höra av sig det är tanken som räknas d.s

O Amelie..fortfarande i mitt hjärta

En ny dag har åter grytt

Ja, ingen annan är uppe än. Jag sitter, ligger och funderar över hur länge jag ska behöva vara deppig. Visst jag känner mig tryggare av att vara hemma hos pappa men här kan jag ju inte vara för evigt. Till viss del saknar jag Brohaga men inte för att jag saknar lägenheten eller ngt annat men kanske lite av träffpunkten och en viss person där. Men iaf är jag är sk hemma så vill jag bara därifrån, det känns inte som mitt hem längre, orkar inte vara bland de sjuka. Visst jag är också "sjuk" men inte på det sättet. Jag har en uppgift att lära mig hur min sjukdom fungerar. När är jag neråt och när är jag uppåt, det tar tid att lära sig. Ibland låtsas jag som om ingenting, jag är helt frisk men så lätt är det ju inte. Att ha en Bipolär sjukdom är så mycket mer speciellt när det gäller medicinering, för mycket av det enaa och för lite av det andra. Just nu funkar det inte alls, de har under vissa tidet ändrat när jag har varit inlagd och nu vet jag inte ett skit. Jag vet inte ens om medicinen funkar på mig. Jag orkar ju inte ha det som  jag har det. Kanske en nystart skulle funka fint men när ska det ske?? Jag måste få det att fungera normalt i mitt liv. Jag vill inte att mina föräldrar ska behöva vara oroliga för mig längre men ja de är ju alltid mina föräldrar så oroliga kommer de ju alltid att vara. Men jag vill att de ska veta att jag gör mitt bästa för att få det att fungera. Nog om sjukdomar...

Jag har en "vän" som nog har "lämnat" mig. Jag vet inte hur jag ska tolka det men jag känner det inte som någon stor förlust. Det finns ju flera vänner i min närhet som jag också bryr mig om. Jag har nog lärt mig under åren att vänner kommer och går och så nu även i detta fall. Jag är stolt och jag känner mig inte ledsen över det. Jag har kommit över det stadiet.
Något annat roligt, vi ska ha någon slags reunion med de gamla teatereleverna från min klass, kanske inte alla men iaf de som umgicks mest. Vi vet inte när det ska vara men iaf snart. Jag längtar redan!!!

Till ngt helt annat igen, det finns en tjej som jag ofta tänker på, hon finns nere i malmö och jag har inte kännt henne så länge men iaf så mycket att hon fastnat i mitt hjärta, en pigg och charmig tjej. Men hon mår inte bra, hon är i botten av sig själv. Jag vet hur hon känner men ändå inte. Det finns inget jag kan göra för henne, det enda jag kan göra är att att skicka styrkekramar och det gör jag i mängder...så hon finns i mig.

Ja ja, nu så har jag skrivit en hel del så nu får det vara bra för just denna stund.

kramz
angelica

Några dagar till

Det är precis vad jag behöver just nu, behöver slappa lite och glömma lite av mina problem.
Ibland tar de bara över och jag kan inte styra över dem.
Igår skrev jag ut en hel avhandling om medicinen litium, har blivit rekomenderad av en läkare
att jag ska börja med den men jag vet inte...
En av biverkningarna var att man kunde gå upp i vikt
och som ni vet är det ju min största fasa med tanke på min ätstörning.
Jag vill inte se min kropp som min fiende, jag vill försöka trivas med den.
Pappa och hans sambo vill att jag ska börja med den men som sagt jag vet inte, de vill att jag ska
må bra och då kvittar det hur jag ser ut men så funkar inte mina tankar.
Jag skiter i hur jag mår bara jag inte blir som jag såg ut innan.
Visst jag vet att det också handlar om vad jag stoppar i mig och när jag tänker så blir det bara svält i mina
tankar och det är inte bra.
Jag har återigen börjat äta något sånär bra igen, kanske inte 5 mål mat om dagen
men jag är på god väg, jag är bara glad att jag får i mig något så jag ser det som ett
steg på väg i rätt väg ur detta helvete som jag har levt med under många år.
Jag har många att tacka för att jag på något sätt går i rätt riktning när det gäller maten
och dessa personer kommer alltid att finnas i mina tankar och i min framtid.
De har fått mig att bli starkare i mig själv oxh jag vågar allt mer.
Nej nog om allt det djupa..jag ska nu gå o kolla  om potatisarna är väl kokta.

Kramar


Kom på en sak

Vem tycker att jag är dramatisk????
Jag är fundersam, en person anser det och denna peerson har inte hört av sig efter ett x antal sms, frågat om han varit sur på mig men jag vet inte för han har inte svarat. Just nu skiter jag i vilket, varför udsla tid på någon som lider av så stor självömkan...ska jag ge mer tid till honom (ingen pojkvän eller så, bara en sk vän)???
snälla ge förslag på hur jag ska gå till väga!!

Ja vad ska jag säga

Igår tillbringade jag ett antal timmar på PIVA i kristianstad, helt i onödan tycker jag men jag har inte varit mig själv på ett par dagar. Vi kom in till doktorn efter att ha väntat på att de skulle byta skift vilket i sig tog tid. Sen kom jag in till en doktor som ställde en massa frågor en del helt oväsentliga, vilket jag sa till henne. Efter ett tag började vi snacka mediciner, jag har inte så många men hon tyckte att de skulle verka bättre speciellt en medicin. Sen tyckte hon att jag skulle prata med min pal-läkare om litium som skulle hjälpa mig för min bipolära sjukdom så att allting skulle stabileseras, men jag vet inte hur jag ska klara av det, det är ju en medicin som måste följas till 100%. Jag vet inte hur jag ska klara av det men jag har nu precis skrivit ut en hel uppsats som en läkare har skrivit så jag kan kolla igenom den för att sen ställa frågor till min vanliga läkare, men jag har inte fått någon tid till henne än, pappas sambo ska ringa henne i veckan och kräva en tid så att allting kan startas.
Som ni nu förstår så mår jag inte så bra allting kan vara kaos men nu är jag hemma hos pappa för att få lugn o ro och för att komma bort från kristianstad.
Jag vill inte oroa någon för jag kommer att klara av det men de tar bara lite tid, det värsta är ju att vänta ut deppigheten, jag vet att den försvinner men jag är ganska otålig men det är som sagt bara att vänta.
Nu ska jag bara chilla o varva ner...

kramar
anki

Så kul!

Ja det var det i fredags också, satt med en polare från gymnasiet och snackade  lite gamla minnen. Annars har det inte hänt så mycket. Varit lite seg med att skriva här på bloggen men ibland orkar jag inte sitta vid datan...så idag onsdag, har fått försmak på att gå ut o festa men de ser inte ut som om någon vill följa med, så jag får väl stanna hemma i kväll, kanske det blir ngt på fredag, kanske kanske.

På måndag ska jag fixa en bettskena, inget kul att veta men jag har inget kul att säga just nu...
Så ha det gött
kram

RSS 2.0